Vi gick och vi gick och vi gick och så när vu hade gått en stund så gick vi lite till.
Vi skulle ut på en lång fin sandstrand på Fårös norra udde. Det fanns Dick ingen bra vandringsled ut till den. Det fanns av väl upptrampade stigar med flervägsval lite då och då.
Vi visste åt vilket håll havet låg men vi ryktes aldrig komma dit. Vid en fyrvägskorsning mötte vi tre förvirrade damer som helt hade virrat bort sig. De hade gått fram och tillbaka trots att de hade gps.
När vi stod och dividerade om vilket Stig som kunde vara den rätta kom två herrar på cykel. De sa att de båda stigarna gick till stranden. Vi valde den ena och de tre damerna hängde på men vi tappade dem ganska så fort. Undrar om de någonsin hittade rätt.
Vi hamnade så småningom på trädbevuxna sanddyner, ett tecken på att vi närmade oss. Vi såg på gpsen att vi gick längs med stranden inne i skogen av krumma tallar. Till slut kom vi fram och det var klart värt mödan.
En fantastisk lång sandstrand bredde ut sig framför oss. Rebecka badade fötterna men jag behöll skorna på.
Solen stekt hett och det var nästan helt vindstilla. Knappt en bölja på havet.
Vi satten oss och fikade en stund. Hade turen att hitta en lagom stor bit drivved att sitta på. Sedan fortsatte vi vår promenad.
Sedan skulle vi hitta tillbaka till bilen som stod parkerad vid en vägkant. Efter förfrågan hittade vi en ny Stig att gå. Vi ville inte gå samma förvirrade väg tillbaka. Men det blev likadan förvirring. Det fanns inga skyltar någonstans och flera
vägar att välja på. Vi gick och gick och åter gick vi längs med denna gången vägen. Men det gick inte att korsa tvärs över för det var ett kärr emellan oss och vägen. Till slut kom vi till ett vägval där vi kände igen oss. Nu var bilen inte långt
borta. Mötte åter förvirrade strandsugna men vi kunde tyvärr inte hjälpa dem. För vi visste ju knappt själva var vi gått.
Men den vackra stranden var väl värd mödan.
Kommentera