Efter Kiruna fick jag hicka då tåget gjorde en Falköping dvs börjar köra åt fel håll men så upptäckte jag att naturen började ändras. Då lugnade jag ner mig.
Det blev mer och mer snöklädda fjäll. Jag står upp och nästan trycker näsan mot fönstret hela tiden. Vill inte missa något. Tar massor av kort. Står också ute i korridorens fönster. Tittar fotar och njuter.
Vid varje stopp hoppar jag ut för lite fotografering och inandning av den friska fjällluften. Men rädd att gå iväg för långt. Vill inte bli frånåkt.
Det blir mer och mer snö. Tåget kör i lugn takt längs med sjöar där isen fortfarande finns kvar. Det är bedövande vackert.
Gick så mycket fram o tillbaka mellan de båda fönstren att jag nästan missade Lapporten. Blev alldeles förtvivlad först. Tåget gick i en stor högersväng och jag fick åter se den. Tack o lov! Inte visste jag att den låg så nära spåret. Hade samtidigt
inte varit någon katastrof om jag missade den. Ska ju tillbaka samma väg om ett par dar men då vet jag ju inte hur vädret kommer att vara. Nu var det nästan klarblå himmel o solsken. Första biten från Kiruna var det dimmigt och grått. Men det
ändrades tack o lov.
Länge länge gick spåret längs med en lång smal sjö. Hur vackert som helst.
Tåget gör många långa stopp. Oftast för att invänta mötande tåg men i land sitter vi jättelänge på tågstationerna ute i obygden. Vi var inte sena vid framkomst i Narvik så de måste vara inplanerade. Hade det inte varit för alla stoppen och den makliga
takten hade nog tågresan bara tagit runt femton timmar. Men den lugna takten gör att jag hinner njuta desto mer.
Kommentera